oliviaesterlind

Jag byter bloggadress, samma som nu fast med blogspot.com istället!

jag är en tråkig människa. många gånger känner jag mig frustrerad över vardagen och tristessen. jag vill leva. jag vill vara fri. obunden. fri.

jag älskar maryl streep i mamma mia. maryl streep. tänk om jag kunde bli som hon när jag blir äldre.

imorgon är det julafton. julafton, allt gick så HIMLA snabbt.
jag har bakat och fixat och sen är det över. inte imorgon men i övermorgon åker vi till norrköping, åh fina norrköping. jag bara längtar. samtidigt lite obehag. att komma dit, ny. jag är inte som förut. det jag är rädd för är att staden inte gillar min förändring, tänk om vi inte passar ihop längre?

men först jul, vildes första. det ska bli våran bästa hittills.

baka baka liten kaka
rulla rulla liten bulle. så säger ALLTID min lillebror, elias. so sweet.

fredag. idag får viktor loooåååv. äntligen. och ester kommer hit idag.  nu är det bara en vecka kvar till jul. mysigt med jul.

igår blev vilde två månader. nu är det inte svårt att få honom att le längre, åh vad han är vacker. men han är sjuk och sover dåligt.



jag vet faktiskt inte varför jag skriver när jag inte har något att skriva.
hej olivia i framtiden. jag undrar hur ditt liv ser ut, vart du bor, hur vilde ser ut och hur han är? har du blivit o-tjock än?


det var typ det.

det är bara tungt ibland

ibland känner jag bara att jag inte känner igen mig i någonting som finns runt mig. var finns det trygga?


vad ska vi bygga på.

jag älskar verkligen julen. även om vi bor litet så vill jag verkligen att det ska kännas att det är jul. så nu i december bakar jag varenda tillfälle jag kan, när vilde sover.

han börjar verkligen bli stor nu, på torsdag blir han 7 veckor. han är verkligen med i blicken och nyfiken på ett annat sätt. han ler, eller åtminstone försöker hela tiden.
det har varit knepigt att få allt att funka med sömnen för honom, vi gjorde oss en riktig otjänst när vi började vagga honom för nu har det varit så att vi måste vagga honom hela tiden och även EFTER att han har somnat, för annars vaknar han. och det har verkligen varit bära eller brista, antingen somnar han eller så gör han inte det, absolut ingen rutin över huvudtaget så det kan ju hända att man får sitta mitt i natten och leka med honom, det går ju inte i längden.
så igår fick det vara nog, så nu har jag börjat prova en ny metod, jag vaggar honom ingenting, och istället för att försöka lägga honom direkt efter att han ätit så leker jag lite med honom, låter honom sitta i babysittern medan jag pular runt med annat. Och sen efter kanske 1,5 timme så bär jag honom lite runt i lägenheten med en filt över huvudet och sedan lägger honom i sin egen säng, med tusen filtar runt omkring sig. Målet med detta är att han ska bli tröttare tills kvällen kommer, eftersom han sover kortare perioder på dagarna och dessutom är vaken en stund mellan varje måltid så hoppas jag att han kommer sova längre på nätterna. Inatt gick det bra, han sov inte hela natten eller längre tid, men han sov i sin egen säng och dessutom tog det bara 20 minuter för honom att somna. det här är ett sånt fruktansvärt stort steg i sig. Dels att han sover i sin egen säng, han har bara sovit i vagnen eller på min eller viktors mage hittills och sen att inte  behöva vagga honom i 2,5 timme varje gång han ska sova är så skönt! han somnar helt enkelt utav trötthet och utav ro. Jag hoppas verkligen att detta kommer att funka, jag har hört att andra som gjort såhär från början har fått sina barn att sova hela nätter redan vid 7 veckors ålder, lika gammal som vilde är nu.
Tidigare har dagarna liksom varit indelade i pass, äta-försöka få honom att sova-äta. om och om igen, dels får man ingenting gjort, dels får man dåligt samvete för att man rutar in dagen efter när han sover, och dels så känner man att man under stimulerar honom för att man aldrig tar tid för att leka med honom. Man tänker att han MÅSTE sova, annars kommer han inte sova på jättelänge. Så när jag har varit med andra och han har ätit klart och dom har velat hålla eller liknande så har jag nästan fått panik tidigare. Så blir det inte nu, nu äter han, sen är han vaken så länge han orkar och sen somnar han efter en stund. Ingen vaggning av klarvaken bebis som sagt. Känner mig verkligen lycklig.

ännu ett skitlångt inlägg som jag säkert aldrig kommer att läsa igenom, men jag måste få skriva av mig. känner mig töntig som skriver på blogg ibland. men så är det väl antar jag.

jag är så glad för du är hos mig
du fångar mig med varje blick
och vad som helst kan alltid hända
för i vår dröm är allting smek
jag kramar dig igenom rymden
du strålar gul jag skrattar blå
och vi följs åt i evigheten
en glittervind som är vi två

du och jag är miraklet här.

jag föds i varje blick du ger mig
jag ger dig allt, du ger mig mer
du ler så varmt åt mina tankar
sen den där dagen då jag sa hej

du och jag är miraklet här.

går igenom min gamla dator och känner mig fruktansvärt nostalgisk.

så jag tänkte försöka passa på att skriva ner lite tankar jag har kring förlossningen nu när jag har det färskt i minnet, och när vilde sover.

Vilde blev född 21 oktober 2010. Graviditeten var speciell. Jag hade en helt vanlig graviditet under både första och andra trimestern, mådde fruktansvärt illa i början och var precis så stor som dom flesta är, i propotion. Dom sista veckorna däremot var så fruktansvärt jobbiga, jag blev helt sjukt stor. måttet mätte 45 cm som störst. Det spurtade verkligen, på en vecka gick jag från 35 till 42 cm och det var i och med det som det blev tufft. Jag gick upp mycket i vikt, vilket ledde till rygg och knäsmärtor. Foglossningarna var värst på nätterna, dom sista veckorna fick jag knappt någon sömn. visste inte hur jag skulle ligga och varenda gång jag skulle vända på mig när jag väl somnat så var jag tvungen att vakna för att vända min stora kropp. Hade dessutom väldigt mycket vätska i kroppen så jag var nog knappt igenkännelig för folk som inte hade sett mig på ett tag.
Sista veckorna var kämpiga med täta kontroller hos både barnmorskan och bedömningscentralen. Barnmorskan var mycket orolig för att jag var så stor och tyckte att dom skulle sätta igång mig redan i vecka 37. Men inget blev det, jag blev slussad fram och tillbaka mellan avdelningarna och mådde fruktansvärt dåligt pågrund av detta. Sedan gick jag över tiden och fick även äggvita i urinen, vilket barnmorskan tyckte var ännu en anledning till att sätta igång förlossningen. men inget hände.

Så när jag hade gått över två veckor åkte jag alltså in till omdömescentralen för den sista bedömningen och var helt inställd på att dom skulle ta hinnorna eller sätta dropp för att sätta igång allt. Men fick istället en viktuppskattning att Vilde kunde väga 5,4 kg. När man viktuppskattar såpass stora barn så räknar man dessutom med att det kan diffa med ungefär 500 gram upp eller ner. Alltså var dom osäkra på ifall han kunde väga uppåt 6 kg. Fick därför veta att det skulle bli kejsarsnitt på förmiddagen, dagen därpå. och jag åkte hem skräckslagen.

Jag är fruktansvärt rädd för nålar och sprutor och sådana typiska "sterila" miljöer. så när jag kom till akademiska morgonen därpå var jag livrädd. Vi fick ett rum på bb, jag fick dropp och sedan fick vi vänta. Dom hade ett snitt innan mig så dom sa att det troligen inte skulle hända något förän senare på eftermiddagen, men sen kom dom in vid 10.30 och sa att nu var det dags. Så jag fick kateter och ställning för droppen och byta om till ingenting annat än ett skynke, sen fick jag gå ut och in i den offentliga hissen och ner på operationsavdelningen. Jag såg ut som en förrymd psykiskt sjuk eller en senil gammal tant där jag gick i korridorerna mitt bland allt folk, helt naken med bara detta tygstycke hängandes över mig och hårt hållandes i min droppställning. När jag sen kom in i operationssalen fick jag panik och grät och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Det var 9 personer där inne som man knappt såg ansiktet på pågrund av maskerna, viktor kom in lite senare och även han hade sterila kläder på sig. ärligt talat så var jag fruktansvärt rädd. När dom skulle sätta bedövningen i ryggraden så fick dom ta om säkert 20 gånger, jag fick kuta med ryggen som en katt och det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont. tillslut fick en annan läkare försöka lägga bedövningen och då äntligen gick det. Det tog inte lång tid innan den började värka, fötterna försvann och sedan resten av kroppen utom armarna och huvudet i princip. Fast huvudet var i gråzon det också.

Från att dom började operationen tills att han var ute tog inte lång tid, ungefär 5 minuter, men där efter tog det kanske 40 minuter till för att sy ihop mig igen. jag skakade konstant av ångest under hela perioden vi var i det rummet.
Det första man hörde var allt vatten som porlade ut. det var så fruktansvärt mycket, någon fick i skorna. Sedan känslan av att dom pressar ut vilde, jag kände ingen smärta men jag kände att allt annat. det var som en berg och dal bana. jag minns att jag ibland kikade i lampan som speglade allting över mig, men jag tittade snabbt bort igen. Sen kom skriket, då brast det för mig. åh kära kära vilde. 11.28 var klockan då. jag fick snabbt titta på honom, han var alldeles rosaröd och kladdig, och så fruktansvärt vacker. sedan försvann han och viktor och två sjuksköterskor ut för att väga och mäta och torka av honom. 55 cm lång 5320 g. lilla älskling. jag kan knappt skriva om det utan att bli tårögd. mitt vackra barn.

Sen låg han där hos mig och tittade, hans första sekunder i livet. jag undrar hur han upplevde det. Jag hade hört att barn automatiskt hittar mammans bröst när dom läggs där, men han låg bara och tittade och jag minns att jag blev orolig. men sen, efter kanske 3 minuter så började han leta. Då slog det mig vilket mirakel det är. det blev så övernaturligt för mig, hur kan ett barn hitta till sin mors bröst utan att någon har lärt honom det. att instinkten är så starkt, det blev så stort och överväldigande. han låg där och sög, jag sög in närvaron. det vackraste jag någonsin varit med om, utan konkurrens i hela mitt liv.

När dom hade sytt ihop mig så skulle jag köras till uppvaket, och när dom skulle flytta över miig från operationsbåren till sjuksängen så kom illamåendet och jag grät och kräktes i mängder från en tom mage. sedan åkte jag med vilde i famnen, nyopererad ut i sjukhuset och in på uppvaksavdelningen, och där låg vi, jag och vilde och beundrade det nya, ammade, vilade och väntade på att få komma upp till bb. viktor satt där bredvid med oss hela tiden, stolt som en tupp. efter några timmar fick vi äntligen komma upp, nyopererad, nybliven förälder, trött, lycklig, tillfreds. ingenting har varit mer naturligt än detta.

----

skriver det här egentligen bara för min egen skull, för att jag aldrig ska glömma. därför är det mycket fakta och ganska tråkigt skrivet. senare ska jag skriva om bb vistelsen.

det är verkligen fullt upp. jag sitter aldrig vid datorn längre. när vilde sover, sover jag också ofta.

Vilde har verkligen blivit stor, trots att det är svårt att se när man är med honom precis hela tiden så tycker jag ändå att det händer saker hela tiden. igår blev han 4 veckor, sedan han föddes har han vuxit. Nu är han 57 cm och väger 5990. dessutom log han igår för första gången, åh. det vackraste leendet jag sett. jag är så kär.

jag är ju hemma på dagarna nu och känner väl inte direkt att mitt liv har kommit ikapp än. jag stressar inte.  Tillexempel så har jag inte träffat någon än, utom mamma och min faster. jag orkar bara inte, det är så stressigt med amningen och jag tappar lätt musten och orken när den inte funkar och andra sitter och tittar på. jag känner mig inte redo helt enkelt. samtidigt har jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte har hört av mig. det är så många jag vill träffa. vet inte om jag är oartig som väntar in orken så länge.

det är pressen och stressen. den känns ganska hård som mamma faktiskt, jag trodde inte att jag skulle känna av den, men det gör jag. verkligen.

sen är ju omställningen stor, eftersom vilde fick kolik så har parantesen blivit utdragen på något sätt. livet har inte riktigt börjat, eller vardagen. som en sån sak som sömn. viktor går ju i skolan och jobbar så jag tar alla nattpass i veckorna, det är ärligt talat tufft. man blir så skör, lätt till gråt. känslig. men nu sover han, efter typ 4 timmars vaggande.. armen är helt avdomnad.

det blev mycket skrivet.

idag är Vilde 12 dagar. det har hänt så fruktansvärt mycket, såklart. så man hinner inte dokumentera varenda tanke här längre, som jag gjorde förut. vi var på bvc idag, nu väger han 5050 g. så snart är han uppe på sin startvikt igen. jag är så stolt. sen ska jag skriva allt här, om hur förlossningen var och hur allting har gått. men jag hinner inte nu, han ska äta snart.

amning är en vetenskap. svår att lära sig, men det kommer väl.

idag har jag alltså gått över två veckor. känner mig nervös och börjar nojja inför småsaker nu när det faktiskt snart kommer att hända. har inte varit orolig innan, men nu börjar det komma krypandes. hur kommer dom första nätterna att bli? ska han sova bredvid mig i sängen eller i sin egen säng? hur ont kommer amningen att göra? hur vet jag vilket skrik som betyder vad? när är han trött, när är han hungrig?

jag vill inte att du ska frysa, men du får ju inte vara för varm heller.
det kommer nog gå bra men jag börjar oroa mig, det börjar bli verkligt nu på ett helt annat sätt än det varit innan, kan inte riktigt förklara hur. bara en känsla jag har.

känner mig ganska liten inför uppgiften som snart är här.

sluttampen nu då. imorgon åker vi till bedömningscentralen för sista gången. jag är nervös. tänk när det sätter igång, verkligen. t h i s  i s  i t.

är så nyfiken på allt, nervös. vem är du? hur kommer allt att se ut om 20 år? om 10? om 5? nästa? jag vill stå dig närmast, jag vill att du ska lita på mig, genom allt. jag vill att du ska hitta kärleken i livet, ljuset. sanningen.
ingen oro. jag kommer alltid att vara din mamma. jag kommer alltid att vara din klippa. känn mig, mitt hjärta.
jag behöver inte ha träffat dig för att veta det jag redan vet. känna bandet mellan en mor och en son. jag hoppas på dig. jag vill att du ska lyckas. dröm- vad vill du göra? hur vill du leva ditt liv? det finns inga gränser. jag vill att du ska veta- det finns inga gränser. du gör ditt liv. jag ska skydda dig så gott jag kan, men du måste uppleva livet.
det blir nog min lärdom, hur man inte överbeskyddar. jag vill ge dig allt. du ska få allt. det viktigaste är kärleken. jag hoppas du ska förstå, lära dig hur man älskar sig själv- integritet, hur man älskar andra. att vara en varm person, omtänksam och bärande. ansvarsfull. djup. att gå den väg man måste. lycka kämpar man för. lycka ger man.
fördomsfri, ge friheten en chans. att inte tveka- men att lära sig tänka två gånger. balans. kreativitet- misslyckande är framgång, allt skapat är vackert. jag vill lära dig att våga, mod är något litet men väldigt stort, man behöver inte mycket. bara en gnutta är vad som krävs.
det finns någonting högre, större än vad vi kan se. sträva efter frihet. det ligger inuti. du bär din egen frihet- även om begränsningar finns runtomkring dig så finns den inuti. den lilla friheten är så stor. att alltid ha en mening att leva för. jag önskar inget hellre än att du hittar den. det lilla ljuset inuti. det höga, det stora, det vackra.
att vara en levande människa, en givande människa. som har sanningen i sitt hjärta. och kärleken.

nu åker jag till barnmorskan, för sista gången. känns konstigt. skönt men jag kommer sakna ann-christin. Hon är ju så snäll och fin.

Idag ringde mamma från usa. det kändes också konstigt. prata med någon på andra sidan världen. där var klockan 4 på natten, här var det förmiddag.

övertid över tid öve rtid.

är fruktansvärt trött. utmattad. nu kan jag inte alls sova på nätterna längre, det gör så fruktansvärt ont. nätterna är en plåga påriktigt. trodde inte det kunde bli värre.

jag var på bedömningscentralen igår igen. vattnet sipprade trodde vi, men det sa dom att det inte gjorde. Så vad gjorde det då? kissar jag bara på mig utan att känna något?

annars vill jag bara dö. gårdagen var hemsk. idag likaså. jag vill bara glömma, låtsas som att det inte påverkar mig längre men jag är sårad och igår var jag skiträdd.

det här har varit den absolut händelserikaste dagen på länge.

jag vaknade halv nio, åt havregrynsgröt till frukost. Åkte till stan med viktor och gick på marknad, där vi köpte långa godisremmar och sånt som sig bör på marknader. Därefter åkte vi till ikea och köpte glasburkar och åt lunch för att efter det gå vidare och storhandla på CITYGROSS. i love citygross! sen kom vi hem. viktor åkte iväg och jobbade och jag har nu gjort alldeles egen mangomarmelad. ja, du läste rätt. jag har faktiskt gjort någonting- helt själv.

nu återstår bara att se om den blev god...?

jag kan inte precis bestämma själv när han ska komma ut. om jag kunde så skulle jag ha bokat in en dag för väldigt länge sedan. alla tjatar, frågar och undrar och skämtar. lägg inte det på mig. jag kan inte göra något åt saken.

jag mår redan värdelöst och vill redan dö. det är inte mitt fel att bebisen inte kommer.

metoderna hjälpte inte.. jag har alltså haft ont och bitit ihop utan resultat.


precis sett världens sämsta film på teven.
she hit the floor next thing you know
so she got low low low low low low low.

tror dom sjunger så iallafall.


om det är så här jobbigt att få ett barn vet jag inte hur många barn jag kommer få......