oliviaesterlind

jag saknar inte dig
men ibland tänker jag på hur konstigt allting har blivit.

hur mitt liv har formats utefter den du formade mig till att bli, den där dagen
på stranden
mot klippblocken, och stenarna.
Och barret såklart, som stack mig i nacken.


Inte så att du försökte leda mitt fokus till dina kletiga läppar. Utan för att du inte brydde dig om att det stack i min nacke (som du dessutom pressade mot klippblockväggen så jag fick så sjukt ont i huvudet)

som sagt, jag saknar inte dig.
men du finns i mig. Du är alla mina spöken. Du är alla gubbarna.