.
det är verkligen fullt upp. jag sitter aldrig vid datorn längre. när vilde sover, sover jag också ofta.
Vilde har verkligen blivit stor, trots att det är svårt att se när man är med honom precis hela tiden så tycker jag ändå att det händer saker hela tiden. igår blev han 4 veckor, sedan han föddes har han vuxit. Nu är han 57 cm och väger 5990. dessutom log han igår för första gången, åh. det vackraste leendet jag sett. jag är så kär.
jag är ju hemma på dagarna nu och känner väl inte direkt att mitt liv har kommit ikapp än. jag stressar inte. Tillexempel så har jag inte träffat någon än, utom mamma och min faster. jag orkar bara inte, det är så stressigt med amningen och jag tappar lätt musten och orken när den inte funkar och andra sitter och tittar på. jag känner mig inte redo helt enkelt. samtidigt har jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte har hört av mig. det är så många jag vill träffa. vet inte om jag är oartig som väntar in orken så länge.
det är pressen och stressen. den känns ganska hård som mamma faktiskt, jag trodde inte att jag skulle känna av den, men det gör jag. verkligen.
sen är ju omställningen stor, eftersom vilde fick kolik så har parantesen blivit utdragen på något sätt. livet har inte riktigt börjat, eller vardagen. som en sån sak som sömn. viktor går ju i skolan och jobbar så jag tar alla nattpass i veckorna, det är ärligt talat tufft. man blir så skör, lätt till gråt. känslig. men nu sover han, efter typ 4 timmars vaggande.. armen är helt avdomnad.
det blev mycket skrivet.
Vilde har verkligen blivit stor, trots att det är svårt att se när man är med honom precis hela tiden så tycker jag ändå att det händer saker hela tiden. igår blev han 4 veckor, sedan han föddes har han vuxit. Nu är han 57 cm och väger 5990. dessutom log han igår för första gången, åh. det vackraste leendet jag sett. jag är så kär.
jag är ju hemma på dagarna nu och känner väl inte direkt att mitt liv har kommit ikapp än. jag stressar inte. Tillexempel så har jag inte träffat någon än, utom mamma och min faster. jag orkar bara inte, det är så stressigt med amningen och jag tappar lätt musten och orken när den inte funkar och andra sitter och tittar på. jag känner mig inte redo helt enkelt. samtidigt har jag fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte har hört av mig. det är så många jag vill träffa. vet inte om jag är oartig som väntar in orken så länge.
det är pressen och stressen. den känns ganska hård som mamma faktiskt, jag trodde inte att jag skulle känna av den, men det gör jag. verkligen.
sen är ju omställningen stor, eftersom vilde fick kolik så har parantesen blivit utdragen på något sätt. livet har inte riktigt börjat, eller vardagen. som en sån sak som sömn. viktor går ju i skolan och jobbar så jag tar alla nattpass i veckorna, det är ärligt talat tufft. man blir så skör, lätt till gråt. känslig. men nu sover han, efter typ 4 timmars vaggande.. armen är helt avdomnad.
det blev mycket skrivet.
Kommentarer
Trackback
