förlossningsberättelse
så jag tänkte försöka passa på att skriva ner lite tankar jag har kring förlossningen nu när jag har det färskt i minnet, och när vilde sover.
Vilde blev född 21 oktober 2010. Graviditeten var speciell. Jag hade en helt vanlig graviditet under både första och andra trimestern, mådde fruktansvärt illa i början och var precis så stor som dom flesta är, i propotion. Dom sista veckorna däremot var så fruktansvärt jobbiga, jag blev helt sjukt stor. måttet mätte 45 cm som störst. Det spurtade verkligen, på en vecka gick jag från 35 till 42 cm och det var i och med det som det blev tufft. Jag gick upp mycket i vikt, vilket ledde till rygg och knäsmärtor. Foglossningarna var värst på nätterna, dom sista veckorna fick jag knappt någon sömn. visste inte hur jag skulle ligga och varenda gång jag skulle vända på mig när jag väl somnat så var jag tvungen att vakna för att vända min stora kropp. Hade dessutom väldigt mycket vätska i kroppen så jag var nog knappt igenkännelig för folk som inte hade sett mig på ett tag.
Sista veckorna var kämpiga med täta kontroller hos både barnmorskan och bedömningscentralen. Barnmorskan var mycket orolig för att jag var så stor och tyckte att dom skulle sätta igång mig redan i vecka 37. Men inget blev det, jag blev slussad fram och tillbaka mellan avdelningarna och mådde fruktansvärt dåligt pågrund av detta. Sedan gick jag över tiden och fick även äggvita i urinen, vilket barnmorskan tyckte var ännu en anledning till att sätta igång förlossningen. men inget hände.
Så när jag hade gått över två veckor åkte jag alltså in till omdömescentralen för den sista bedömningen och var helt inställd på att dom skulle ta hinnorna eller sätta dropp för att sätta igång allt. Men fick istället en viktuppskattning att Vilde kunde väga 5,4 kg. När man viktuppskattar såpass stora barn så räknar man dessutom med att det kan diffa med ungefär 500 gram upp eller ner. Alltså var dom osäkra på ifall han kunde väga uppåt 6 kg. Fick därför veta att det skulle bli kejsarsnitt på förmiddagen, dagen därpå. och jag åkte hem skräckslagen.
Jag är fruktansvärt rädd för nålar och sprutor och sådana typiska "sterila" miljöer. så när jag kom till akademiska morgonen därpå var jag livrädd. Vi fick ett rum på bb, jag fick dropp och sedan fick vi vänta. Dom hade ett snitt innan mig så dom sa att det troligen inte skulle hända något förän senare på eftermiddagen, men sen kom dom in vid 10.30 och sa att nu var det dags. Så jag fick kateter och ställning för droppen och byta om till ingenting annat än ett skynke, sen fick jag gå ut och in i den offentliga hissen och ner på operationsavdelningen. Jag såg ut som en förrymd psykiskt sjuk eller en senil gammal tant där jag gick i korridorerna mitt bland allt folk, helt naken med bara detta tygstycke hängandes över mig och hårt hållandes i min droppställning. När jag sen kom in i operationssalen fick jag panik och grät och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Det var 9 personer där inne som man knappt såg ansiktet på pågrund av maskerna, viktor kom in lite senare och även han hade sterila kläder på sig. ärligt talat så var jag fruktansvärt rädd. När dom skulle sätta bedövningen i ryggraden så fick dom ta om säkert 20 gånger, jag fick kuta med ryggen som en katt och det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont. tillslut fick en annan läkare försöka lägga bedövningen och då äntligen gick det. Det tog inte lång tid innan den började värka, fötterna försvann och sedan resten av kroppen utom armarna och huvudet i princip. Fast huvudet var i gråzon det också.
Från att dom började operationen tills att han var ute tog inte lång tid, ungefär 5 minuter, men där efter tog det kanske 40 minuter till för att sy ihop mig igen. jag skakade konstant av ångest under hela perioden vi var i det rummet.
Det första man hörde var allt vatten som porlade ut. det var så fruktansvärt mycket, någon fick i skorna. Sedan känslan av att dom pressar ut vilde, jag kände ingen smärta men jag kände att allt annat. det var som en berg och dal bana. jag minns att jag ibland kikade i lampan som speglade allting över mig, men jag tittade snabbt bort igen. Sen kom skriket, då brast det för mig. åh kära kära vilde. 11.28 var klockan då. jag fick snabbt titta på honom, han var alldeles rosaröd och kladdig, och så fruktansvärt vacker. sedan försvann han och viktor och två sjuksköterskor ut för att väga och mäta och torka av honom. 55 cm lång 5320 g. lilla älskling. jag kan knappt skriva om det utan att bli tårögd. mitt vackra barn.
Sen låg han där hos mig och tittade, hans första sekunder i livet. jag undrar hur han upplevde det. Jag hade hört att barn automatiskt hittar mammans bröst när dom läggs där, men han låg bara och tittade och jag minns att jag blev orolig. men sen, efter kanske 3 minuter så började han leta. Då slog det mig vilket mirakel det är. det blev så övernaturligt för mig, hur kan ett barn hitta till sin mors bröst utan att någon har lärt honom det. att instinkten är så starkt, det blev så stort och överväldigande. han låg där och sög, jag sög in närvaron. det vackraste jag någonsin varit med om, utan konkurrens i hela mitt liv.
När dom hade sytt ihop mig så skulle jag köras till uppvaket, och när dom skulle flytta över miig från operationsbåren till sjuksängen så kom illamåendet och jag grät och kräktes i mängder från en tom mage. sedan åkte jag med vilde i famnen, nyopererad ut i sjukhuset och in på uppvaksavdelningen, och där låg vi, jag och vilde och beundrade det nya, ammade, vilade och väntade på att få komma upp till bb. viktor satt där bredvid med oss hela tiden, stolt som en tupp. efter några timmar fick vi äntligen komma upp, nyopererad, nybliven förälder, trött, lycklig, tillfreds. ingenting har varit mer naturligt än detta.
----
skriver det här egentligen bara för min egen skull, för att jag aldrig ska glömma. därför är det mycket fakta och ganska tråkigt skrivet. senare ska jag skriva om bb vistelsen.
Vilde blev född 21 oktober 2010. Graviditeten var speciell. Jag hade en helt vanlig graviditet under både första och andra trimestern, mådde fruktansvärt illa i början och var precis så stor som dom flesta är, i propotion. Dom sista veckorna däremot var så fruktansvärt jobbiga, jag blev helt sjukt stor. måttet mätte 45 cm som störst. Det spurtade verkligen, på en vecka gick jag från 35 till 42 cm och det var i och med det som det blev tufft. Jag gick upp mycket i vikt, vilket ledde till rygg och knäsmärtor. Foglossningarna var värst på nätterna, dom sista veckorna fick jag knappt någon sömn. visste inte hur jag skulle ligga och varenda gång jag skulle vända på mig när jag väl somnat så var jag tvungen att vakna för att vända min stora kropp. Hade dessutom väldigt mycket vätska i kroppen så jag var nog knappt igenkännelig för folk som inte hade sett mig på ett tag.
Sista veckorna var kämpiga med täta kontroller hos både barnmorskan och bedömningscentralen. Barnmorskan var mycket orolig för att jag var så stor och tyckte att dom skulle sätta igång mig redan i vecka 37. Men inget blev det, jag blev slussad fram och tillbaka mellan avdelningarna och mådde fruktansvärt dåligt pågrund av detta. Sedan gick jag över tiden och fick även äggvita i urinen, vilket barnmorskan tyckte var ännu en anledning till att sätta igång förlossningen. men inget hände.
Så när jag hade gått över två veckor åkte jag alltså in till omdömescentralen för den sista bedömningen och var helt inställd på att dom skulle ta hinnorna eller sätta dropp för att sätta igång allt. Men fick istället en viktuppskattning att Vilde kunde väga 5,4 kg. När man viktuppskattar såpass stora barn så räknar man dessutom med att det kan diffa med ungefär 500 gram upp eller ner. Alltså var dom osäkra på ifall han kunde väga uppåt 6 kg. Fick därför veta att det skulle bli kejsarsnitt på förmiddagen, dagen därpå. och jag åkte hem skräckslagen.
Jag är fruktansvärt rädd för nålar och sprutor och sådana typiska "sterila" miljöer. så när jag kom till akademiska morgonen därpå var jag livrädd. Vi fick ett rum på bb, jag fick dropp och sedan fick vi vänta. Dom hade ett snitt innan mig så dom sa att det troligen inte skulle hända något förän senare på eftermiddagen, men sen kom dom in vid 10.30 och sa att nu var det dags. Så jag fick kateter och ställning för droppen och byta om till ingenting annat än ett skynke, sen fick jag gå ut och in i den offentliga hissen och ner på operationsavdelningen. Jag såg ut som en förrymd psykiskt sjuk eller en senil gammal tant där jag gick i korridorerna mitt bland allt folk, helt naken med bara detta tygstycke hängandes över mig och hårt hållandes i min droppställning. När jag sen kom in i operationssalen fick jag panik och grät och hyperventilerade och trodde att jag skulle dö. Det var 9 personer där inne som man knappt såg ansiktet på pågrund av maskerna, viktor kom in lite senare och även han hade sterila kläder på sig. ärligt talat så var jag fruktansvärt rädd. När dom skulle sätta bedövningen i ryggraden så fick dom ta om säkert 20 gånger, jag fick kuta med ryggen som en katt och det gjorde så FRUKTANSVÄRT ont. tillslut fick en annan läkare försöka lägga bedövningen och då äntligen gick det. Det tog inte lång tid innan den började värka, fötterna försvann och sedan resten av kroppen utom armarna och huvudet i princip. Fast huvudet var i gråzon det också.
Från att dom började operationen tills att han var ute tog inte lång tid, ungefär 5 minuter, men där efter tog det kanske 40 minuter till för att sy ihop mig igen. jag skakade konstant av ångest under hela perioden vi var i det rummet.
Det första man hörde var allt vatten som porlade ut. det var så fruktansvärt mycket, någon fick i skorna. Sedan känslan av att dom pressar ut vilde, jag kände ingen smärta men jag kände att allt annat. det var som en berg och dal bana. jag minns att jag ibland kikade i lampan som speglade allting över mig, men jag tittade snabbt bort igen. Sen kom skriket, då brast det för mig. åh kära kära vilde. 11.28 var klockan då. jag fick snabbt titta på honom, han var alldeles rosaröd och kladdig, och så fruktansvärt vacker. sedan försvann han och viktor och två sjuksköterskor ut för att väga och mäta och torka av honom. 55 cm lång 5320 g. lilla älskling. jag kan knappt skriva om det utan att bli tårögd. mitt vackra barn.
Sen låg han där hos mig och tittade, hans första sekunder i livet. jag undrar hur han upplevde det. Jag hade hört att barn automatiskt hittar mammans bröst när dom läggs där, men han låg bara och tittade och jag minns att jag blev orolig. men sen, efter kanske 3 minuter så började han leta. Då slog det mig vilket mirakel det är. det blev så övernaturligt för mig, hur kan ett barn hitta till sin mors bröst utan att någon har lärt honom det. att instinkten är så starkt, det blev så stort och överväldigande. han låg där och sög, jag sög in närvaron. det vackraste jag någonsin varit med om, utan konkurrens i hela mitt liv.
När dom hade sytt ihop mig så skulle jag köras till uppvaket, och när dom skulle flytta över miig från operationsbåren till sjuksängen så kom illamåendet och jag grät och kräktes i mängder från en tom mage. sedan åkte jag med vilde i famnen, nyopererad ut i sjukhuset och in på uppvaksavdelningen, och där låg vi, jag och vilde och beundrade det nya, ammade, vilade och väntade på att få komma upp till bb. viktor satt där bredvid med oss hela tiden, stolt som en tupp. efter några timmar fick vi äntligen komma upp, nyopererad, nybliven förälder, trött, lycklig, tillfreds. ingenting har varit mer naturligt än detta.
----
skriver det här egentligen bara för min egen skull, för att jag aldrig ska glömma. därför är det mycket fakta och ganska tråkigt skrivet. senare ska jag skriva om bb vistelsen.
Kommentarer
Postat av: Hanna
Jag tycker inte att det var tråkigt, bara väldigt väldigt vackert.
Postat av: Sarah
:)
Trackback
